Ni som följer mina inlägg här på Vinblogg 2.0 vet att jag ofta skriver om viner som inte finns på Systembolaget. Detaljhandelsmonopolet erbjuder i sitt egna sortiment ett allt för begränsat utbud för att kunna stimulera och mätta ett stort intresse för vin. Dessutom skriver redan de flesta vinskribenter nästan uteslutande om Systembolagets sortiment. Jag skulle vilja påminna er om att det finns andra inköpskanaler. Dessa är intressanta framförallt för de viner som erbjuds, men ibland även för prisbilden. Vilket jag återkommer till i slutet av artikeln.

Jag skriver här om viner som jag själv dricker, viner som jag med gott samvete kan rekommendera en vinintresserad publik. Självklart oavsett försäljningsställe. Tillåt mig att påminna er om att redan 2007 så tappade Systembolaget i praktiken sitt monopol på försäljning utav alkoholdrycker i Sverige. Därav artikelns rubrik. Den så kallade "Rosengrendomen" fastställde att vinhandlare i Europa lagligt kan sälja sina viner till svenska kunder. Nationella regler som hindrar handeln mellan EU:s medlemsländer är alltså enligt beslut i Europeiska unionens domstol otillåtet.  Läs mer om reglerna för dig som svensk köpare på skatteverkets hemsida.

Om vi går tillbaka till Systembolagets sortiment så ska jag ta ett exempel på varför jag inte är nöjd. Det bör inte ha undgått någon att jag personligen är galet intresserad utav viner ifrån den stora franska regionen Bourgogne. Det är varken konstigt eller särskilt speciellt bland oss i vinbranschen att vara just det. Området producerar de mest högkvalitativa, eller näst mest högkvalitativa vinerna i hela Frankrike. Regionen är såpass erkänd i hela världen att ett sådant uttalande kan anses objektivt. Systembolaget är tyvärr ett iskallt galler som håller mig och andra intresserade isär ifrån regionens viner. Vi kan läsa om dessa underbara drycker i böcker och på internet, men de allra flesta kan vi inte få tag på genom detaljhandelsmonopolet.

Som tur är finns det andra vinbutiker i Sverige. Om än inte i fysisk form. Dessa virtuella butiker är trots allt inte så annorlunda jämfört med Systembolaget. Den enda skillnaden för dig som köpare att du får vinerna levererade hem. Ironiskt nog går det oftast snabbare än vad det tar att få hämta ut sin beställning ifrån Systembolagets beställningssortiment.

Systembolaget säger själva att de satsar på ett brett sortiment utav hög kvalitet. Men eftersom urvalet till stor del baseras på kundernas efterfrågan blir det i praktiken inte så. Tyvärr efterfrågar bara 14,4 procent utav Systembolagets kunder det som vi utbildade inom vin kallar för hög kvalitet.

Siffrorna kommer ifrån företagets egna kundsegmentering, som ni kan ta del utav i företagets lanseringsplan 2012. 13 procent av dessa totalt 14,4 kallas i kundsegmenteringen för sofistikerade kännare och 1,4 procent kallas för mångsidiga konnässörer. När jag jämför med de andra kundgrupperna är det svårt att tolka resultatet på ett annat sätt än att det är just dessa två grupper som efterfrågar viner utav hög kvalitet.

Jag upplever att myten om Systembolagets omfattande sortiment utav hög kvalitet är fast förankrad bland det svenska folket. Det är inte konstigt när man betänker hur ofta Systembolaget skryter om det. När jag söker på Systembolagets hemsida efter röda bourgogne-viner äldre än 2006 så får jag två träffar. (Systembolagets egna sortiment). Samtidigt så erbjuder åtskilliga vinhandlare i Europa, som är pyttesmå i jämförelse med Systembolaget, en hel vinkällare utav mogen Bourgogne. (Jag rekommenderar exempelvis Belgium Wine Watchers). Detta och många liknande exempel gör givetvis att den lite snobbigt namngivna kundgruppen sofistikerade kännare allt mer söker sig bort från monopolets gråa hyllor.

Men alla experter håller inte med mig om att Systembolaget inte har ett tillräckligt brett sortiment. Både Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets vinskribenter anser att vi inte behöver andra inköpsställen. Visst är det märkligt att dessa herrar som ska verka för ett bredare vinutbud i Sverige samtidigt är negativa mot vinbutiker på internet. Trots att det är enkelt att få tag på mogna viner på internet, blir de ofta lyriska när ett vällagrat vin kommer in på Systembolaget. Under förra veckan rekommenderade en hel drös vinskribenter den nya Bordeaux-vinet Château Bel-Air Lagrave (1985 & 1986). Precis som med Bourgogne så är det ovanligt att hitta så mogna viner i sortimentet. Entusiasmen hos Mikael Mölnstad på Svenska Dagbladet var så stor att han tillägnade vinerna en egen artikel. Han skriver att vinet är ett fynd.

För att en vara ska vara ett fynd, så ska det enligt mig vara billigare än på de andra inköpsställena. Annars är det ett dåligt fynd tycker jag. Jag förstår att Mölnstad skriver för en stor publik och att det för med sig vissa kompromisser, men min publik är liten och vinintresserad. Därför har jag möjlighet att tipsa om att att Château Bel-Air Lagrave 1986 finns på den österrikiska sidan Wein & Co för 266kr flaskan. (349kr på Systembolaget). Frakt till Sverige kostar några hundralappar. Jag har inte provat vinet så detta är ingen rekommendation, bara en påminnelse om att se dig omkring – det finns andra bra butiker än Systembolaget.

Svenska vinbutiker på Internet (Lista)
Några utvalda Utländska vinbutiker som levererar till Sverige

En version av den här artikeln publicerades först på Vinbanken.se, Maj 2012

Jag mötte upp några vinentusiastiska vänner nyligen för att undersöka statusen på årgången 1993 i Bordeaux och utforska hela stallet med viner från Château Mouton Rothschild. Vi ställde också le grand vin mot deras joint venture i Kalifornien, Opus One. Det här är vad vi kom fram till..

Var är ett bättre verktyg för att aktivera sinnena än en mogen Blanc de Blanc? Vi dyker in i en De Venoge Grand Vin Des Princes, såklart även den från året 1993. Detta var firmas prestigevin, numera har produktionen upphört. I Champagne var 1993 ett svårt år, ofta med regn under skörden. Doften visade upp sig på sin krämigaste sida, med hasselnötter, bakelser, kanderade citroner och fluffig autolys. Smaken är tjock och tuggig med intensivt syrliga citronpastiller och precist mogna aprikoser. Fyllig, aptitretande och intressant Chardonnay som antagligen är på topp idag, kanske var den bäst för några år sedan.

Nästa vin som skvalpade ner i glasen blev Mouton Rothschilds vita vin, Aile d'Argent 1993. Tidigt 1980-tal planterades sex hektar gröna druvor mitt i Moutons vingård, som ligger i kommunen Paulliac på vänstra stranden. Den aromatiska sauvignon blanc dominerar druvfloran och fettas upp lite av sémillon. Jäsningen sker på hälften nya ekfat och det brukar bli ungefär 10.000 flaskor. Doften är lätt och citrustonad, utan något riktigt djup. Ord som fräsch och trevlig hörs bland provarna. Vinet har utvecklats fint men är allt för lätt och oförargligt för att göra ett intryck. Jag kan verkligen inte rekommendera det jag har i glaset.

1993 bjöd initialt på en väldigt varm sommar, viket gav odlarna hopp om en till 1990, men icke. Klockan slog september och himlen öppnade sig. Regn under skörden ger utspädda viner. Men med det sagt så har idag 1993:orna från västra stranden utvecklats till riktigt anständiga viner. Om du uppskattar lite slankare kroppar lika mycket som mig så är det mot 1993 du ska titta.

Vi häller nu upp det första röda vinet. Nämligen Le Second du Mouton Rothschild 1993. Det är bara den första årgången av Mouton Rothschilds andravin som fick detta namn, sedan dess står det ju Le petit Mouton på etiketten. Vinet bjuder en fin och lättfotad doft med alla komponenter som kännetecknar en mogen Paulliac. Inte alls passé, men visst har vinet ändå mognat fort och befinner sig i slutet av livskurvan. Koncentrationen är det inget fel på, men var beredd på en lätt, slank och balanserad upplevelse som har de lite grönare tanninerna som inte riktigt han mogna. Urgott! Görs fortfarande bara i ungefär 1000 flaskor.

Vi korkar nu upp storebror Mouton Rothschild 1993. Baron Philippe de Rothschild var under en stor del av 1900-talet den kreativa ledaren på slottet. Han fick idén att etiketten varje år skulle designas av en kontemporär känd konstnär. Vilket sedan 1946 är en tradition, som bara har brutits år 2000 med den ovanliga guldpläterade milleniumflaskan. Målningen på etiketten gjordes 1993 av den kontroversielle franska artisten Balthasar Klossowski. Unga poserande flickor var en av "Balthus" specialiteter och fick därför också figurera på flaskan. När den första lasten skulle säljas i det något moraltokiga USA, tog det däremot stopp. Den statliga "Bureau of Alcohol, Tobacco and Firearms" tyckte att det var näst intill barnpornografi och förbjöd försäljningen(!)

Doften vittnar direkt om viket skönt drickstadium högklassiga 1993:or befinner sig i. Helt klart en tillräckligt rik koncentration och stilistisk kan jag säga att tanninerna har ett litet övertag om frukten, så det krävs att vindrickaren gillar lite motstånd i munnen. Vi provar samtidigt en flaska utav den amerikanska buteljeringen som fick säljas utan flickan på etiketten. Den är ju ännu bättre! Visserligen lite mer utvecklad, men med en komplexare arom i det här fallet. Flaskvariation är vanlig, speciellt när flaskorna kommer ifrån olika källare som i detta fallet. Läder och fin ljus tobak är sammanvävda med torkade svarta vinbär och hela den aristokratiska cigarrlådan som är så typisk för Paulliac. Drick nu och fram till 2016 för största njutning.

Till sist ville vi jämföra med Opus One 1993, det kaliforniska samarbetet mellan Baron Phillippe och Robert Mondavi. År 1980 blev det officiellt att Mouton Rothschild hade inlett ett samarbete med Robert Mondavi. Mondavi var under slutet av 1960-talet katalysatorn för den nya kvalitetsrevolutionen i Napa Valley, för att inte säga hela Kalifornien. Han var en sann patriot, storentreprenör och viktigast av allt, frankofil. Det passade baronen, som faktiskt vad den som föreslog samarbetet. Bordeaux i själ och Kalifornien i kött, det skulle bli det bästa från båda världar. Kaliforniens första kultvin var fött.

Opus One ligger i Oakville, Napa valley. I blenden hittar vi 89 procent cabernet sauvignon och resten Cabernet Franc och Merlot. Vinet hälls ner i glasen och det är spännande att du i Opus One, trots hundratals mils avstånd, kan känna släktskapet med Mouton Rothschild. Visst har den kaliforniska solen i den här årgången gett betydligt mer koncentration till detta vin. Istället saknas lite av de rödaste och lättaste aromerna. Här har du en större, mörkare intensitet. Opus One 1993 visar sig vara bland det bästa jag druckit i kombinationen Napa och 1990-talet. Mycket fin fathantering och kryddig helläcker frukt. Jag är osäker på priserna på dessa viner, men Opus One 1993 borde vara värt det dubbla rent sensoriskt. Drick nu fram till 2030 för största njutning. Om det fortfarande är någon där ute som tror att kaliforniska viner alltid mognar fortare än sina franska kollegor så är detta ännu ett bevis för motsatsen.

Vinerna är köpta på Stadsauktion under våren 2012.

En version av den här artikeln publicerades först på Vinbanken.se, April 2012

Mercurey är med sina över 600 hektar vinodlingar den största appellationen för röda viner i hela Bourgogne. Men varför är den då ändå mindre känd än Bourgognes minsta? La Romanée på blott 0,84 hektar. Svar: I Bourgogne är det kvalitet och inte kvantitet som premieras.

Kommunen Mercurey ligger i underregionen vid namn Côte Chalonnaise. Till skillnad från världskändisarna Côte de Beaune och Côte de Nuits så är Chalonnaise fortfarande en ganska regional företeelse. De flesta buteljer signerade denna region korkas upp i sitt moderland, och jag gissar att vardagar är överrepresenterade i statistiken.

De allra flesta faten i vinerierna kring byn är fyllda med rött vin. De är också de röda vinerna som är de allra bästa. En liten del av alla fat är fyllda med vin från någon av finaste vingårdarna, de såkallade premier crus. Dessa ädla marker har visserligen producerat överlägsna viner väldigt länge. Men det var inte förens mitt under brinnande världskrig som de första fick äran att officiellt hoppa upp en kvalitetsklass. Bybefolkningen ville på det här sättet skydda deras bästa vingårdar från förgörelse av de ockuperande makterna. Vilket privilegium att kunna ha en sådan framförhållning! Om ändå äppelodlarna i Normandie hade vetat vad som väntade...

1943 fick alltså Mercurey sina första premier crus. Tacka tyskarna för det! Clos Marcilly, Clos Voyens, Clos de Fourneaux, Clos des Montaigu och såklart kungen av vingårdar – Clos du Roy.

Clos du Roy är precis som namnet antyder en av de finaste adresser en mercureydruva kan ha. På sätt och vis är smaken ofta den koncentrerade essensen av det som kännetecknar byns rikt smaksatta viner. Vingården på precis över 10 hektar ligger precis söder om byn och värms snabbt upp på morgonen, tack vare sitt gynnade österläge. Dessa soldyrkande och smått bortskämda pinot noir-druvor kan mycket väl bli till de kraftigaste röda vinerna i hela Côte Chalonnaise. De är fulla av både frukt och tannin vilket ju gör dom till lämpliga kandidater för vinkällaren. Speciellt vid bra årgångar, som 1976 exempelvis.

1976 Mercurey Clos de Roy, Maison Jules Régnier
Unga viner från Jules Regnier kommer ni inte att hitta, för denna Dijonbaserade Négociant har slutat att handla med druv-vin. Enligt rykten jobbar de nu enbart med regional druvsprit, marc, och fruktviner. Korken var fuktig och otrevlig, den föll in i flaskan vid öppnandet. Inga problem, bara att dekantera. Vinet såg nästan svart ut genom karaffen och doftade koncentrerat rödfruktigt. Ur glaset påminner vinet om en Corton med barrskog och nysågad ek tillsammans med rårörda lingon, soltorkade tomater och välhängt nötkött. Detta mogna muskelpaket stimulerar mig något oerhört, det är mer än en dryck. Det är massage för hjärnan och själsligt adrenalin, ett djupt andetag av flyktig kärlek. Vi hör ihop. Nej, så får man inte skriva. Pretto.

Smaken tar över paletten. Bestämmer. Auktoritär intensitet av koncentrerad aromatisk rödfrukt på en piedestal av de typiska -76 tanninerna. Årgången är så sjukt bra för röd Côte de beaune. Det visste jag sedan tidigare och det är inte märkligt att även Challonaise lyckades med sina bästa viner. Köp och njut, inte för vidare lagring även om vinet skulle klara sig flera år till. Bourgogne fascinerar – även utdöda Negocianter levererar.

Sugen på Mercurey? Jag rekommenderar tre viner som du lätt kan få tag på:
1978 Clos de Roy 1er cru, Jules Regnier, 42,35€ (Belgium Wine Watchers)
2007 Clos des Myglands 1er cru, Faiveley, 249kr (SB nr 88386)
2005 Mercurey Premier Cru, Château d'Etroyes, 348kr (SB nr 75166)

En version av den här artikeln publicerades först på Vinbanken.se, April 2012

Saint-Aubin heter en liten burgundisk by som fortfarande håller en diskret framtoning i skuggan av sina mer kända Côte de Beaune-grannar.

Saint-Aubin är en säker källa för lättare pinot noir som här får lite slankare tanninstruktur än i granbyn Chassagne. Men det är framför allt de vita vinerna som imponerar på mig med sin ståliga nerv. Den som gör att vinerna påminner om dem från närliggande Puligny-Montrachet men med lite mindre intensitet. Favoritodlaren i Saint-Aubin är för mig antagligen Olivier Lamy som idag är vinmakare på firman som sin far Hubert Lamy grundade. Detta är en av stjärnorna i byn och ibland kan man även hitta vinerna på Systembolaget, så har Hubert Lamy byggt upp ett ganska känt namn i Sverige.

Mer okänd är Hubert Lamys bror, René. Även han vinmakare. Konstigt vore ju annars, familjen Lamy har haft sitt kontor bland vingårdarna ända sedan mitten av 1600-talet. René Lamy var förr vinmakare på Domaine Duc de Magneta men sedan 1973 fokuserar han helhjärtat på sina egna viner, Domaine Lamy-Pillot. Firmans röda viner är trots sitt lite lägre pris allra bäst efter att tidens mjuka hand masserat bort den tuffaste strävheten ur vinerna.

Men René Lamy håller inte till i Saint-Aubin, utan i grannbyn Chassagne-Montrachet, känd förutom för sina viner, för dess invånares introverta framtoning. Det sägs att det förr var tabu för en äkta chassagne-are att gifta sig med någon som inte var född och uppvuxen i samma by. Förr fanns här en stor stolthet över de röda vinerna vilket är helt naturligt då jordmånen till stor del är bäst lämpad för just pinot noir. Men vad gjorde man i Chassagne när konsumenterna under 1900-talet mer och mer efterfrågade vita viner? Det är inte lätt att klandra dom för att de valde att plantera mer chardonnay. Sorten har sakta infiltrerat vingårdarna i Chassagne och idag kommit att dominera druvfloran.

"Champs de Morgeot" heter en av René Lamys vingårdslägen och delas med bara en annan odlare, Yves Girardin. Parcellen (del av vingårdsläge) producerar viner på kommunnivå och är separerad av en liten grusväg från den smått gigantiska 1er cru vingården Morgeot som på 1800-talet faktiskt var mycket mer respekterad än idag. Kanske för att pinot noir då var huvuddruvan i den komplexa och parcellrika vingården som är Morgeot. Det är så uppenbart för alla som har testat moget rött från denna vingård att det är frågan om ett riktigt vin de garde, det vill säga ett lagringsvin. Men faktum består, marknaden verkar tycka att Chassagne ska vara planterat med chardonnay och betalar därför odlarna mer för sina vita viner.

Chassagne-Montrachet "Champs de Morgeot" 1989, Domaine Lamy-Pillot. provad i april 2012. Vinet visar för ögat upp sig i en mogen skrud med burgundisk transparens som även kommer igen i den rena och stilfullt mogna doften. En järnig mineralton gör hela upplevelsen sagolikt terroirfokuserad och nära eterisk med lätta jordgubbar inlindad i lufttorkad skinka. I munnen är vinet lätt och balanserat, med frisk syra och avrundade men ändå spänstiga tanniner. Röd Bourgogne från 1989 bör väljas selektivt, toppviner kan fortfarande ha lager kvar att utveckla men de allra flesta drycker är fullmogna, de väser ljudligt från vinkällare världen över och vill nu inget hellre än att bli ett med oss människor. Det här vinet är ett perfekt exempel på att mogen Bourgogne varken behöver vara komplicerat att uppskatta eller dyrt att inskaffa. Men vänta dig inte den bombastiska rikedomen som regisserades av år 1990, eller den strama sexiga nerven som jag älskar i 1988:or, utan kanske mer ett litet mellanting av dessa.

Istället för att ge en matrekommendation så ger jag idag en krogrekommendation, nämligen restaurang Le Chassagne i Chassagne-Montrachet. Njut här av den begåvade kocken Stéphane Légers enstjärniga kök tillsammans med en butelj burgundisk nektar från den stora vinlistan. Le Chassagne startades av odlaren Marc Colin för att främja byn och dess viner, detta behövs ju även i Sverige så kanske borde Colin och Co också öppna en bakficka i Stockholm. Gärna med en vinlista till bristningsgränsen packad med röd delikat Chassagne, folk kan då för en gång skull kanske få upp ögonen för detta, Frankrikes mest bortglömda röda vin.

På systembolagets hemsida fanns när artikeln skrevs inga röda viner från Chassagne-Montrachet – däremot sju vita viner. Vinet är köpt på Belgium Wine Watchers och kostade runt 30 Euro. Beställning på hemsidan och frakt till Sverige går utmärkt.

Bollinger är för många vinälskare de första Champagner som man lär sig känna igen. Deras maffigt fylliga husstil är för vissa referensen som de andra champagnehusen jämförs mot. Annat är det med Bollinger Vieilles Vignes Françaises, som på grund av tillgång och pris är en av de sista champagner som vinälskare lär sig att känna igen.

Detta bubblande museum kommer aldrig att rekommenderas i dagstidningar eller få några solar i morgonsoffan. Det står utanför det systemet. Det är mer än ett vin, mer värt än att konsumeras för sin goda smak. Dess uppsåt är att vara intellektuellt stimulerande, manande till eftertanke och samtal om det som en gång var. Det är inte en glad och festlig dryck. Snarare en utrotningshotad raritet, ständigt i riskzonen för att bli infekterad av dödsloppan som nu har omringat dess vingårdar i över 100 år.

Ingen annan champagne kan visa upp en sådan rikedom av smak som VVF. För att förstå varför, så tar vi oss tillbaka före den lille vinlusens attack mot Europa under sent 1800-tal. Champagnes vingårdar var under tidpunkten planterade enligt en teknik som kallas en foule eller marcottage på franska. Layering på engelska. Vinstockarna växte fram till slutet av artonhundratalet alltså inte i de snygga rader som karakteriserar en modern vingård, tvärt om var det i vingårdarna ett oregelbundet hav av vinstockar som kröp över marken i sin blinda jakt på ett träd att klänga sig upp på.

Efter vinlusens katastrofala fördärv planterades de nya ympade vinstockarna i de snygga rader som vi ser idag. Men inte för ögats skull, utan för ryggens. Mellan raderna kunde nu för första gången hästar ta sig fram, vilket underlättade det hårda arbetet i vingården. Det är just såhär som Bollingers två små parceller i Grand Cru-byn Aÿ fortfarande är planterade. Clos St-Jacques och Chaudes Terre är planterade med pinot noir och har en total yta stor som en fotbollsplan, under en halv hektar. Odlingsmetoden samt de små skördeuttagen gör att druvorna får en extraordinärt bra mognad, vilket är en del av hemligheten bakom vinets flådiga rikedom.

Den brittiske nu avlidne vinskribenten Cyril Ray var den första som fattade smak för vinet från Bollingers gamla oympade vinstockar. Ray tyckte att just dessa stockars druvor var så speciella att det borde buteljeras som ett eget vin, och inte ingå i firmans övriga viner som tidigare. Madame Lily Bollinger gav efter och gjorde just detta efter många års övervägande, första årgången av VVF blev så 1969. Med namnet Vieilles Vignes Françaises menas att stockarna är oympade, inte att stockarna i sig är särskilt gamla.

Bollinger Vieilles Vignes Françaises 2002, provad i mars 2012. VVF är en snackis bland sommelierer. Ett kaxigt och självsäkert vin vars vingårdar bara presenterar några tusen flaskor årligen. Färgen är djupare än någon av Bollingers champagner. Till en början visar vinet upp en dov, kryddighet inbakad i ett bottenlöst djup av sötmogen aprikos. Inte alls med den autolysen som firmans sendeggade vin recently disgorged (RD) har, utan i mer elegant fruktrent utförande. Den första jäsningen sker på små ekfat från firman Chanson i Beaune, fatjäsning gör vinet långlivat, tanken är inte att fylla ut med aromer av ek eller bygga upp med ektanniner, faten är därför från 3-6 år gamla. I munnen visar vinet en nivå av koncentration som är minst sagt ovanlig. Tuggig frukt, och viskös munkänsla. Inte alls ett särskilt mineraliskt vin utan mer fokus på mångfacetterad frukt, alla bitar ligger i balans här men detta är allt för ungt och slutet än, drick efter 2015. Det är ett svårt vin att skriva om, ord är otillräckliga. Jag provade samtidigt Bollingers vanliga prestigecuvée La Grande Année 2002 som är till skillnad från VVF 2002 är strålande drickbart i dagsläget, men såklart med tunnare doft, lägre viskositet och kortare eftersmak än VVF. Om det "bara" är vinet man är ute efter så tycker jag att La Grande Année 2002 är ett bättre köp, som sagt så är VVF så mycket mer än ett vin, vilket såklart reflekteras i dess pris.

Bollinger VVF 2002 köptes nyligen på Systembolaget för 4589 kr
La Grande Année 2002 köptes nyligen på Systembolaget för 849 kr